Note: the article has been edited for context.
Innan jag träffar henne, i Oslo av alla ställen — Norrmännen blev nämligen så överkörda av hennes debutplatta att de krävde ett besok — hör jag inifrån intervjurummet hur ett nålvasst primalskrik hotar spräcka läskglaset jag håller i.
Vi som sitter och väntar på vår tur att träffa henne vänder oss om med förundrade blickar. Vad håller hon på med därinne? Har den norske radioreportern börjat tortera den stackars lilla flickan?
Hennes manager som sitter bredvid oss ger oss en spontan förklaring:
“Nu har hon återigen fått frågan om hon verkligen kan sjunga så där högt, eller om det är en bluff. Som ni hörde är det ingen bluff!”
Nej det är det inte. Mariah Careys pressrelease utlovar en sångerska som kan jonglera med rösten genom ett register som är bredare än telefonkatalogen — och gör det också! När jag hörde hennes debutplatta för första gången stod jag handfallen. Det lät ju nästan övernaturligt! Mariah, som bara är 20 år, låter som om hon sjungit i hela sitt liv, vilket hon också mycket riktigt har. Men hon har en sällsam kontroll över sin gudabenådade röst. En kontroll som oftast härrör från åratals rutin, träning och erfarenhet. Hur kan en debuterande 20-åring plötsligt ta upp kampen med de verkliga mästarna inom området?
Jag får svar på den, och många andra frågor, när det så småningom blir min tur att slå mig ned tillsammans med henne. I rummet har hon sällskap av skivbolagsrepresentanter från både USA och Norge. När hopn kommer in håller hon den norska tjejen i handen. Hon är, får jag senare veta, jättenervös. Det här är hennes första konfrontation med pressen som artist. Det är första gången för mycket. Första skivan, första framträdandet — och första gången hon är villebråd för fotograden starkaste kryddan i hennes röst.
“Det föll mig aldrig in att ens tänka på att jag skulle sitta och göra intervjuer och bli fotograferad,” säger hon tystlåtet. ”När jag fick skivkontraktet som jag längtat efter så länge trodde jag det innebar att jag skulle spela in skivor, skriva låtar och uppträda. Allt runtomkring, planering, marknadsföring, videor… allt är nytt för mej.”
“Jag har svårt att prata med främmande människor. Framför allt är det svårt att öppna sig inför någon man inte känner, men jag vet att jag måste och gör mitt bästa.”
Och det ger jag henne credit för. Hon sköter sig alldeles utmärkt, och vi tre journalister som träffar henne samtidigt är snälla mot henne. Frågorna hålls på en ganska allmän nivå.
Mariah berättar att hon är född och uppväxt i New York och började sjunga redan vid fyraårsåldern, peppad av sin mamma som är jazzångerska.
“Hon har tränat min röst sedan dess. Hela mitt liv har varit sång. Jag vet inte hur det skulle vara attt leva utan sangen.”
Hon bor ensam i en lägenhet i stadsdelen Chelsea och arbetade tidigare lite sporadiskt som servitris och körsångerska.
Det lär hon slippa nu.
Hon är söt i sitt lockiga hår, och helt kläd i svart. Hon bär inga smycken.
“Jag gillar den rena, enkla stilen.”
“Svart är en praktisk färg, och i New York har ju alla svart… När man inte har så mycket pengar får det bli nå't som alltid passar.”
Mariah är en notorisk icke-rökare. Hon är så rädd om sin röst att vi ombetts att avhålla oss från rökning under intervjun, och på klubben där hon uppträder råder också rökförbud. Kanske är det därför hon säger:
“Jag är mest hemma nu för tiden. Jag går aldrig ut på klubbar. Någon gång går jag på restaurant, men mest är jag hemma och skriver låtar eller tränar sång. Det finns inte så mycket att göra i New York…”
Påståendet att världens mest hektiska metropol skulle vara “svar att hitta på nå't i” kommer som en chock, men det har väl med tycke och smak att göra.
Mariah har, trots sin ålder, valt att skriva och sjunga latar av betydligt mognare typ än den gflättiga hitlistepop som man kanske förväntar sig av en 20-åring. Hon är närmast att jämställa med Whitney Houston, med vilken inte bara musiken — utan också rösten — har många gemensamma nämnare. Trots att Mariah är vit låter hon svart.
“Jag har alltid lyssnat på ‘vuxen’ musik, och umgåtts med vuxna i hela mitt liv genom mamma. Jag växte upp — och blev vuxen — väldigt fort.”
“Fast jag tror att den stora anledningen till att folk i min ålder inte lyssnar på jazz och soul eller klassisk musik är att de aldrig utsätts för den. De är så matade med pop och rock. Ge den här musiken en chans och du kommer att älska den!”
Mariah nämner Aretha Franklin som den stora förebilden, och när hon på kvällen uppträder på en klubb i Oslo inför enbart press och media — ensam med en pianist och tre körsångare — har hon en Aretha-låt på schemat utöver tre egna från skivan.
“Det här är första gången jag uppträder inför levande publik. Jag har gjort några små klubbframträdanden i USA, en stor tv-show ett framträdande på en basketmatch — det är allt. Tv-showen var jag hemskt nervös inför. Det var Arsenio hall Show som är den största underhållningsshowen just nu. Alla tittar på den!”
Det är i den ligan hon börjar. Ända sedan CBS hörde hennes demotape har livet inte varit riktigt detsamma för Mariah. Idag är hon bolagets största hopp inför framtiden. Jag hör hur en initierad källa påstår “att CBS vräker in pengar i det här projektet.” Hur känns det att plötsligt vara föremålet för en storsatsning?
“Det är nervöst,” säger hon. “Fast jag tar en dag i sänder. Men jag måste erkänna att det varit lite svårt att sova på sistone…”
När hon var sexton träffade hon sin samarbetspartner, och tillsammans har de skrivit de flesta av låtarna på plattan.
“Personligen var jag nog mogen att spela in en platta redan då, men det var nog bra att det dröjde, säger hon.”
När man bara är 20 år har man, så att säga, framtiden för sig.
“Hur den än blir innehåller den sång,” avslutar hon. “Sången är mitt liv!”